norrlandsbella

Det som skulle vara en baggis går plötsligt väldigt trögt att få gjort och det som det var tänkt att jag skulle ha fruktansvärd ångest över i flera månader framöver ser nästan ut att kunna lösa sig, ganska snart dessutom. Längst bort i uppsats-tunneln skymtar jag ett litet ljus. Nu tar jag snart helg och inte ens tung skit-filmmaraton kan få mig på sämre humör. Jag är pepp!

Den nya kursen är igång och att läsa och redovisa artiklar och avhandling känns plötsligt inte så krävande i jämförelse med vad som komma skall. Hela kursen är ändå som en förberedelse inför praktiken och uppsatsen.

Allt kommer att ordna sig, jag vet bara inte riktigt hur än, jag har aldrig skrivit uppsats tidigare. Så istället för att tokpanika som jag borde känner jag lugnet och lever i förnekelse några dagar till. Helst av allt vill jag gå i ide och väckas någon gång i juni när vi har vår examen.

Jag har ignorerat mitt dåliga järnvärde väldigt länge och nu börjar jag verkligen känna av det igen, vilket bara kan betyda att det måste vara urdåligt vid det här laget. Det är som att det gör mig extra trögtänkt också, för först i efterhand inser jag hur trött jag varit. Orkar inte bry mig om praktiken, orkar inte gå på iksu, sover 10 timmar per natt. Jag måste hitta järntabletter eller något preparat som jag inte blir sjuk av. Om jag bara orkade.

Det drar ihop sig till en ny termin och eftersom jag inte fått gjort något av det jag hade tänkt göra under ledigheten drar jag till Umeå några dagar tidigare än planerat. Där kommer jag inte heller att få något gjort, men jag kommer att ha några dagars utrymme att tänka och jag kommer att vara på plats och jag kommer att vara redo.

Jag är mindre peppad på praktik och uppsats. Men jag är peppad på Umeå och jag är peppad på livet, det väger över.